Målgången för Volvo Ocean Race var i St. Petersburg 27:e juni. Ericsson Racing Team hade vunnit totalt med E4:an och fått en fjärdeplats med E3:an, ett fantastiskt lyckat projekt som nu skulle firas ordentligt, dels med teamets eget avslutningsparty och den sista prisutdelningen. För mig blev det dock inte så värst mycket festande då den sista tiden i projektet hade varit minst sagt hektiskt. Jag somnade innan tolvslaget båda kvällarna, jävligt manligt! På morgonen den 29:e flög jag tillbaka till Sverige, landade på eftermiddagen bara för att direkt åka ut till min båt tillsammans med min trogne GR-följeslagare Nicklas. Han har varit med på alla GR jag seglat med egen båt, en riktig kompis som ställer upp i ur och skur och nu hade vi ett hektiskt dygn framför oss att få båten i ordning till GR som startade drygt 36 timmar! Jag hade även lyckats få med mig Per Svanberg och Anders Pers, vilka är otroligt duktiga seglare, de kom med vaxholmsbåten på kvällen innan start. Båten, min Mamba 311, Miss Conduct, från 1982 var då besiktigad och i hyfsat race-skick. Jag var dock inte speciellt orolig för båtens prestanda, eventuella brister skulle lätt vägas upp av Per och Anders skarpa hjärnor. Mamban är en trög gammal familjebåt, speciellt trög är den i lätta vindar och det skulle det bli gott om på årets upplaga av Gotland Runt. Vi guppade över startlinjen endast en tjuvstartande J/80 var före oss. Det var dock inte vinden som drev oss framåt utan snarare strömmen…

Det första dygnet gick ändå bra, trots mycket lätta vindar, vi fastnade bara i ett vindhål strax norr om Gotska sandön så väl nere vid första rapporteringen utanför Fårö fyr strax innan fyra på eftermiddagen kunde vi stoltsera med en andraplats i klassen, LYS D, på 88 båtar.

Strax efter var det dags för bleke nr2. Vi gick långt ut från land och kom igenom hyfsat men i efterhand har jag hört att vissa haft bra vind riktigt nära land. Andra natten rapporterade av misstag en tid som var några minuter för sent vid östergarn, rätt tid hade givit oss en tredje plats här men nu stod det en 4:a på webben…

Vi kämpade länge för att komma runt Hoburgs Rev. Det var lätt kryss med nästan en knops motström. Vårt krysspår såg ut som ett hoptryckt Z, sorgligt! Väl runt kunde vi rapportera in på en fjärdeplats. Just efter rundning dog vinden och vred, kryss igen men bara i några minuter, det var dags för bleke nr3. Vi låg och guppade i någon timme när vi till vår förskräckelse kan skymta båtar som länsar med spinnaker i god fart på andra sidan Hoburgen. Ibland är livet orättvist, där vi hade kämpat med motström och lätt kryss en hel dag kom nu ett helt gäng länsande med god fart. De såg oss och den klunga vi befann oss i parkerade längst kusten så de gjorde det ända rätta att försöka gå runt oss, och det gjorde de medan vi bara kunde titta på, vi hade knappt styrfart, otroligt frustrerande! Efter ett par timmar i detta bleke kom från ingenstans 12-13m/s från NO. Men detta varade bara en dryg halvtimme. Det var dags för bleke nr4.

Detta var det värsta bleket, nu hade vi inte ens styrfart och strömmen gjorde att vi bara låg och snurrade, en fantastisk lustig syn, kappseglande båtar som pekar åt alla möjliga håll. Timmarna gick men tillsammans med mörkret kom en svag nordvästlig bris. Vi kunde precis hålla upp mot Karlsöarna. Strax innan kl nio på morgonen rapporterade vi in vid Visby. Inte oväntat hade vi hade tagit ett rejält fall i resultatlistan och låg nu på en 12:e plats.

Det var fortsatt mycket lätt vind, ibland stannade vi nästan helt, till en början från NO sedan vred det mot nord, det blev nu en splitt bland båtarna runt om oss. Vi hade länge legat med några First 31.7:or och en Maxi Mixer samt Nordimar, en mycket väl seglad Maxi 95:a Majoriteten slog men Mixern och vi låg kvar i motet och gick väster ut. Runt niotiden på kvällen förökte vi rapportera in till gotska sandön men fick ingen kontakt, vi var för långt västerut.

Återigen kom mörkret med vinden samtidigt vred vinden kraftigt mot NV och ökade snabbt i styrka. Vi slog och I ett par timmar låg vi upp Almagrundet, det kunde inte ha sett bättre ut. Som jag sa tidigare så är Mamban trög och underriggad, den går som bäst i vindar över 10m/s och det var ungefär vad det blåste nu. Med fulla ställ dånade vi fram i mörkret, vi var trötta men humöret var på topp, nu skulle vi steka båtar och klättra upp i resultatlistan, än hade den feta damen inte sjungit!

Vinden ökade till kulingstyrka och nog för att mamban är underriggad och styv men nu var gränsen nådd och det var dags att reva. Problemet var att vi hade inga revlinor indragna så det var lite besvärligt i den stampiga sjön och nattmörkret men det löste sig, tog bara lite längre tid än vanligt. Vi gasade på i en time till för babords halsar. Vinden motade sakta och vi beslutade att slå till styrbord. Vågorna var klart värre på denna bog. Kuling och medström gav branta och elaka vågor. Vi han bara att sätta oss tillrätta på railen efter slaget innan det small.

Hela riggen föll bakåt åt lä, den hade gått av strax ovanför spridarna. Riggen var en original Isomat från 70-talets slut med enkla svepta spridare. Troligtvis hade styrbords spridare kollapsat i den stampiga sjön och masten inverterat. Nu låg hela paketet i lä och bara en meter från skrovet stod en vass stubbe upp ur vattnet. Båten rullade våldsamt med sjön i sidan. Vi försökte få ur genuan ur förstagsprofilen men den satt där den satt. Båten trycktes närmare den havererade masten för varje sekund. Vi insåg att om vi inte gav upp räddningsarbetet på rigg och segel så skulle det snart inte finnas någon båt alls!

Vantskruvarna i lä var slacka och kunde lossas för hand, men de i lovart och förstaget fick vi såga av. För Pelle, bestyckad med 100kg muskler, var detta som att skära genom smör. Nicklas gick loss med kniven på mina Gottifredi Maffioli fall och backstag, inte nog med att nästan helt nya kevlarsegel gick till spillo nu skar vi av tågvirke för tjugo tusen kronor också. Katten musen hundra tusen, det blev ett dyrt Gotland Runt…

Riggen sjönk på någon halv minut och vi klarade båten helt utan skador så när som på några repor på grabbräcket och en mosad solcellspanel. Nu skulle vi bara ta oss in till land. 35nm rakt norrut låg sandhamn men att gå rakt mot vind och vågor var inte att tänka på. Vi siktade istället på Nynäshamn som låg lika långt borta men rakt väster ut, då fick vi vind och vågor i sidan vilket är stökigt men vi gör i alla fall fart framåt.

Problemen var inte riktigt slut här. När vi kollade på tankmätaren så pekade den lilla nålen på det röda fältet i botten, hur många liter är det kvar då? Hur mycket drar motorn per timme? Efter en snabb överslagsräkning kunde jag konstaterar att det är på håret att detta skulle gå. Vad händer om soppan tar slut när vi just kommer in till Landsort bland klippor och grynnor, usch kan bli stökigt. Lite mer diesel skulle sitta fint. Vi ropade på vår handhållna VHF då antennen till den stationära nu låg på någtra hundra meters djup. Inget svar… Ingen lyssnade, och denna lilla VHF nådde inte till land. Vi måste påkalla uppmärksamhet, upp med en nödraket, det var en klar natt och det röda skenet lyste upp det vindpiskade havet, en vacker syn och inom loppet av sekunder hade vi kontakt med tre medtävlande båtar som inte befann sig mer än någon sjömil bort. Diana var en dessa och hon hade extra diesel ombord. De avbröt sin kappsegling och kom snabbt till vår undsättning. De sjösatte en 20liters dunk i havet med ett par fendrar i andra änden av en meter lång lina som vi sedan kunde fiska på. Vi missade på vårt första försök men fick tag i dunken på andra försöket. Båten rullade våldsamt och vågorna bröt med jämna mellanrum över däck, i allt detta stökande stod Anders och skvimpade diesel och Pelle försökte hålla en västlig kurs. Jag hade nu börjat bli rejält sjösjuk och det dröjde inte länge innan jag hängde i lä och ropade på Ullrik. Mellan hulkningarna försökte jag prata med Sweden Rescue som Diana reläade oss till. De ville att Diana skulle eskortera oss till Nynäshamn för säkerhets skull och de skickade också ut en Lots, värsta pådraget vilket vi såklart var tacksamma för, kändes tryggt. Jag kunde inte mer än småle när de frågade om allt var väl ombord då jag sekunden innan kräkts den sista gallan, ”allt väl ombord”, svarade jag med en inte allt för kaxig röst.

En timme senare kom Lotsbåten och undrade vilken båt de skulle bogsera, jag förklarade att det måste vara ett missförstånd, vi går för egen maskin. De blev minst sagt upprörda över att Sweden Rescue hade kört upp dem mitt i natten, svarade surt ”Jaha då åker vi väl hem och somnar om då!”. Sen däckade jag och vaknade inte upp förens det var dags att lägga till i Nynäshanm. Pelle och Anders hade gjort ett kanonjobb medan jag låg ynklig i ruffen. Tror bara att jag fick ett par pikar när sedan kvicknade till, men de var väl för blöta, kalla och trötta för att håna ordentligt…

Stort tack till skeppare Lars Liljeson med besättning på Diana för deras assistans!

 

Bleke…

Mer bleke…

Välhängda Pelle efter obligatoriskt dyk för att kolla köl och roder

Kuling och rigghaveriet 35NM från Almagrundet, här kapas det!

Pelle med vår räddning!